Tid

Tid - vad är det? Ett mänskligt påfund, javisst, men det väsentliga är ju hur vi uppfattar tiden. Sekund, minut, timme, dygn, vecka, år, årtionde.......

Som jag minns min barndom var ju tiden oändlig. Mamma sa att något skulle hända nästa vecka, och jag tyckte det lät som en evighet. Eller när man börja plugget på hösten och hade ett helt läsår framför sig. Evigheter. Och mycket hann man med. Skola, läxor, kompisar. Allt man ville göra - och lite till.

Ungdomstiden med killar, dans och politik och jobb flög ju bara iväg. Plötsligt hade man familj, man barn hus.

Tiden med mina egna barn var ju alltid fylld med göromål. Tiden räckte aldrig till. Men roligt hade vi. Idag när vädret är gråmulet minns jag en sommar som var mycket regnig, då flickorna och jag tillbringade många timmar, ja dagar, med att lägga puzzel. Jag minns inte hur många vi klarade av, men de var stora (ca 1000-bitars). Flickorna var kanske 10-12 år och jag tyckte dom var duktiga. Mitt intresse för pyssel och puzzel har hängt med hela livet.

Nu vid 78 rinner tiden förbi mig. Nu är vi i mitten av augusti, men jag befinner mig mentalt mitt i sommaren. Fattar inte varför. Jag har ingenting att passa, inget speciellt att göra, bara passa på mig själv. Det är nog just detta "ingenting" som komplicerar mitt förhållande till tiden. Förr fanns det alltid en massa "måsten". Nu när jag även lagt av med PROengagemang har jag ingenting att passa. Ingen som behöver mig, min hjälp eller mina åsikter. Egentligen borde jag bara luta mig tillbaka och njuta. Men jag känner mig ju inte helt kass eller borta än.

Hasse o Tage sjöng en gång om att de var passé vid 42, så jag vacklar, är jag passé vid 78 eller........ Neeeeej... jag vägrar.